På tre av skolorna i Bjärred finns sedan 30 år tillbaka en tradition att år fem får gå till stranden och växtfärga garn. Jag är definitivt ingen god förvaltare av traditioner, tvärt om vill jag hela tiden uppleva nya saker. Det finns dock två saker som jag värnar om, det ena är att växtfärga garn på stranden och det andra är att vara skogens Mulle. För mig är det samma rutiner varje år men för barnen är det nytt och spännande.
Växtfärgningsritualen är utarbetad under många år av våra företrädare och vi har ärvt recept, rutiner mm som vi följer noga för då vet vi att vi garanterat får ett bra resultat.
I våras bjöd vi in alla kollegor i Lomma-Lund regionen till en fortbildningseftermiddag för att visa och berätta. Mer om detta och bilder från det finns i ett tidigare blogginlägg
HÄR:
I år hade vi läst boken
"100 % fördomar" som sommarläxa på skolan. Det är ett faktum på vår skola att vi har kvinnlig tx-lärare och manlig lärare på tm. Vi kan inte göra något åt det men vi kan ju prata med barnen om varför det är så och i fall det alltid ska behöva vara så? Lite inspirerad av boken föreslog jag att vi skulle byta uppgifter på färgningsdagen och se i fall någon av eleverna skulle reagera. Min tm kollega Jan sa ok.
När vi kommer ner till stranden har alla elever tydligt och klart för sig vad de har för uppgifter hela dagen. De har dragit en lott med en färg och en siffra och lotten styr sedan vad de ska göra. Vi börjar dagen med att alla 1or och 2or knyter för garn och såpar in grytorna, 3or och 4or gör upp eld och 5or och 6or hämtar vatten.
I år bytte Jan och jag så att jag skulle ta hand om elden och Jan om garn och grytor.
Det började med att jag lyckades sätta den välslipade yxan i lillfingret, suck. Jag svepte snabbt om ett papper så att ingen skulle märka något men var sedan lite för justerad för att hugga ved.... Hur det blev eld och om vi nånsin kommer att kunna nysta upp garnerna vet jag inte och det var definitivt ingen av eleverna som reagerade. Fördomarna sitter nog bara hos oss och i detta läget tror jag att vi återgår till att göra det vi är bäst på nästa år. Eller så tränar vi på våra nya uppgifter, vem vet :-)
En härlig dag hade vi i alla fall. 4 grytor innehållande vassvippor, renfana, krapp och kochenille och två hg garn + ett avslutande indigobad där vi färgade över 1 hg från varje färg. Totalt blev det 10 härvor vackert garn som vi ska väva bilder av under hösten samtidigt som vi lyssnar på talboken Häxorna av Roal Dahl. Maximal njutning utlovas...
 |
| Årets skörd! |
 |
| Alla har förutbestämda uppgifter under hela dagen, det är en förutsättning för att arbetet ska fungera. |
 |
| Här svänger jag det indigofärgade garnet i luften för att få in syre så att färgen utvecklas maximalt. |
 |
| Vi sköljer garnerna noga i havet, sen tar jag hem och tvättar dem i ulltvättmedel, lite ättika i sista sköljvattnet ger rätt ph åt garnet igen. |
 |
| Eleverna njuter av sitt verk. Det är häftigt att lägga i vinröda vassvippor i grytan som sen ger en brun sörja och upp kommer härligt limegrönt garn! |
 |
| Det traditionsenliga slutfotot som tagits i alla år, fast med nya elever... |
 |
| Stranden inbjuder till aktivitet och kreativitet. |
0
Kommentarer
När jag bodde på Irland så bodde jag granne med en kille från Italien. Han hette Alberto och var full av liv och glädje (pga mycket energi dryck och socker). Han sprang alltid runt och hittade på saker så med honom hade men aldrig tråkigt. Vad jag tyckte bäst om med honom var att han var mycket konstnärlig. Han fyllde år i augusti så jag skrev ett födelsdags kort med en liten amiegurumi som jag hade virkat, en gräslig grön liten sak som jag tyckte passade honom. Tillbaka fick jag ett helt oläsligt brev (delvis på grund av handstilen och delvis på grund av den dåliga engelskan) men med det brevet fick jag en vacker snäcka! Jag vet att han bor i Triesta i norra Italien och det är en strand stad så jag kan tänka mig att snäckan kommer från havet nära honom, vilket gör den ännu finare. 
